Jaha, efter glada pårop från mina nära två kommer här texten. Uppgiften var att skriva en text utifrån en gammal folksaga.
—-
Jens höll krampaktigt i den lilla handen, det pulserade i hans handled och svetten droppade från deras sammanflätade fingrar. Gång på gång fick de stanna för att torka Vesnas mjuka små kinder som blev stripiga av tårarna som rann och bildade rena små fåror i det smutsiga ansiktet. Hennes tunga åkte oavbrutet ut för att slicka i sig de salta tårarna och hindrade deras fortsatta färd ner mot halsen. I Vesnas huvud snurrade tankarna och hon hade svårt att hålla jämna steg med sin bror. Hon tänkte på Baba och alla de sagor hon berättat för Vesna. Bäst av alla tyckte Vesna om sagan med Babas docka som gick sönder, även om de var så sorglig. Vesna brukade önska att hon var liten tillsammans med Baba så att hon kunde trösta henne när dockan gick i bitar. Vesna tittade ner på sina fötter med de trasiga skorna och blundade. Hon ser Baba komma springande, hon är bara en liten flicka i ungefär samma ålder som Vesna. Hon springer gråtandes längs en grusväg med den trasiga dockan hårt i famnen. Vesna undrar om Babas tårar smakade lika salt som hennes egna gör nu. Jens hårda grepp ryckte henne ur tankarna och hon tittade sig oroligt omkring för att hitta ett bekant ansikte, vem som helst. Men allt hon kunde se var okända människor som skrattade, grät och pratade på ett språk Vesna inte förstod. Det var bara hon och Jens nu det visste hon och hon måste lyssna på sin storebror. Framför allt måste Vesna hålla hårt i Jens hand, aldrig någonsin släppa den så att de kunde skiljas åt.
Färjeläget var stort med många båtar som alla hade svåra utländska namn, Breask, Trinity och Lippartson kunde Vesna läsa. Hon ville inget hellre än fråga en av alla de vuxna som fanns omkring henne vart de skulle gå och få höra att allt kommer orda sig, ni ska hit små vänner, vi tar hand om er. Men ingen la den minsta notis om dem, ingen brydde sig om de två ensamma barnen som gick hand i hand längs hamnbassängen. Vesna klämde hårdare om Jens hand och han svarade genom att krama hennes tillbaka. Lita på mig, hade han sagt, jag vet vägen. Hon gick där bredvid honom med sin hand hårt inkilad i hans och lät sig följas med vart än han gick. Han var det enda hon hade kvar, den enda som fanns kvar av hennes familj. Än en gång åkte tungan ut och slickade i sig de salta tårarna som fortsatte att rinna längs hennes kinder. ”Gråt inte kära barn” hade Leila sagt till henne när hon hjälpt dem att packa de få grejor de kunde ta med sig i. ”Gråt inte Vesna, när ni är framme kommer ni vara i ett land där de tar hand om barn som kommer från krig. Ni kommer få det så bra där. Ni får gå i skolan och bo hos snälla människor.” Blicken hos Leilas avslöjade att hon inte var helt säker på det hon själv sa. Vesna hade inget annat val än att tro på hennes ord och hoppas. Det var länge sen hon skildes från Leila och de andra i byn. Allt det där var länge sen nu. Det kändes som att hon och Jens hade varit ensamma i denna stora okända värld i hela deras liv.
Det gjorde ont i vesnas axel när Jens ryckte hårt i hennes arm och tecknade åt henne att de måste skynda sig. Ljudet från båtens motorer dränkte hennes ord när hon försökte fråga Jens något och hon ville springa åt ett annat håll. Men Jens fasta tag om hennes hand visade att de skulle fortsätta att gå mot den stora båten med rött skrov som tornade upp sig framför dem. Vesna hade aldrig sett så stora båtar förut. Det fanns ingen likhet mellan dessa och de små träbåtar som hon var van vid hemifrån byn. Ibland hade hon fått följa med pappa ut och fiska i en av båtarna, hon hade till och med fått hjälpa till med nätet om hon varit snäll. Vesna ville inte tänka på pappa, eller byn eller något annat hemifrån. Det fanns inte längre. I detta nya livet fanns bara hon och Jens.
Den friska havsluften fick Vesna att piggna till när de kom ut på båtens stora däck. Hon hade sovit med huvudet i Jens knä i flera timmar. Även han hade fått slumra lite och kändes nu gladare och piggare än på väldigt länge tänkte Vesna. De hade hållit sig på en och samma bänk nästan hela resan men hade vågat lämnade den och tagit trappan upp och gått ut på båtdäcket. Vesna gapade och lät den svala luften blåsa in i munnen på henne och ner i lungorna. Framför sig kunde hon se det nya landet, en stor hamn öppnade upp sig och välkomnade henne och Jens på den stora båten. Det såg så inbjudande ut. Kom! Här är du trygg! Nu är du nästan framme! Kändes det som att det nya landet ropade till henne. Här finns det inget krig, inga soldater utan bara snälla människor och god mat. Vesna blundade och kände hur ett lugn spred sig inom henne, hon släppte lite på greppet om Jens hand.
Den grönklädda kvinnan som luktade sött och varmt log och tecknade åt Vesna att följa med. Vesna tittade skrämt på Jens som nickade åt henne och släppte hans hand och följa med kvinnan. Vesna blev rädd, men den grönklädda kvinnan fortsatte att le och tog hennes hand, den som var torr och sval. Det kändes tomt i andra handen utan Jens och Vesna började gråta. En annan grönklädd kvinna Tog Jens i handen och ledde honom åt ett annat håll. ”Släpp aldrig Jens hand” hade Leila sagt och nu hade hon gjort det. Det skrek inom henne men hon vågade inte ropa efter honom och den sötdoftande kvinnan höll henne så hårt i handen att hon inte vågade annat än att följa med.
Mjölken var kall och smakade inte likadant som hemma. Den lämnade inte en tjock hinna efter sig i glaset som man kunde slicka i sig med fingret. Men det var ändå det godaste Vesna kunde tänka sig just nu. Även brödet och den konstiga osten smakade bättre än något Vesna ätit på länge. Paprikan däremot var inte alls som hemma och Vesna kunde inte äta den smaklösa gröna biten som låg på tallriken och hon hoppades att den sötdoftande kvinnan inte skulle bli arg på henne. En mörkhårig kvinna kom in i rummet. Det tog Vesna någon sekund innan hon förstod att kvinnan pratade hennes språk. Hon log inte som den andra men hon frågade hur Vesna mådde och om hon hade blivit mätt av maten. Vesna nickade med blicken fäst i den grå bordsskivan som var fläckig av kaffe. Beskt tänkte hon, varmt och beskt. Men det luktar gott när Leila kokar det i den blå kannan som alltid står på spisplattan. ”Vilken väg har ni rest” frågade kvinnan som hette Djina och Vesna kunde höra att hon uttalade de flesta orden fel när hon pratade. Kanske var de inte från samma land, Djina kanske bara hade lärt sig språket. Eller så hade hon inte bott där på väldigt länge. Vesna skakade på huvudet och berättade att hon inte visste vilken väg de åkt. Hon försökte förklara att de först hade gått långt, att det var då hennes sandaler hade gått sönder. Sen åkt de tåg trodde hon men visste inte hur länge. Och sen hade de gått långt igen och en bit hade de åkt på en lastbil tillsammans med getter på ett flak. Vesna snurrade sin lilla hand under bordet och försökte komma ihåg alla delar av den långa resan de gjort. “Vi åkte den stora båten” avslutade hon med att säga. Den stora båten som hade tagit dem över havet och in i det nya landet.
Djina hade så många frågor. Kände de någon i det nya landet? hade de någonstans att bo? var det någon som skulle hämta dem och var i så fall? Vesna började gråta igen. “Jens” viskade hon. “Jag har bara Jens. Jag vill att han ska vara här nu.” Djina förklarade att Jens var i ett annat rum och fick svara på samma frågor. Vesna undrade för sig själv varför de inte kunde få vara i samma rum men vågade inte fråga. “Du får träffa honom om en stund” sa Djina. Varje gång Djina pratade hade den grönklädda sagt något först och blev sedan tyst när Djina pratade med Vesna. Hela tiden log den grönklädda och tittade på Vesna. Djina förklarade att de strax skulle följa med Vesna till hennes nya hem. Vesna kände värme inom sig och frågade efter Jens, ”han kommer vara där också” svarade Djina efter att den grönklädda först sagt något.
Det gråa huset låg i slutet av en väg där det körde bilar. Vesna hade aldrig sett så mycket bilar på ett ställe tidigare. Hon tryckte sig nära den grönklädda som höll henne stadigt i handen. Vesna visste inte vad hon väntade sig innanför den stora dörren som den grönklädda öppnade med nyckel, men det var i alla fall inte det som mötte henne. Det satt flera barn i hennes egen ålder precis innanför dörren, en liten grät och hade inte några byxor på sig, de andra stirrade tyst på Vesna när hon klev in. Ingen sa något. innanför hallen öppnades rummet upp i en större sal och där stod sängar längs alla väggar. Sängar som hade två våningar och det låg folk i nästan varje säng. Det var mörkt i rummet, Vesna såg att det fanns fönster längst bort men de var täckta av tyg som var slarvigt upphängt. Vesna hörde att det var fler som grät, någon hostade och nös, ett par låg på knä på golvet och bad med huvudet mot vad vesna förstod måste vara öster. Vesna blev rädd, var det här de skulle bo? Var detta deras nya hem? Den grönklädda kvinnan visade vägen genom rummet in till ett mindre rum längre bak i lokalen. Där stod det fyra våningssängar i ett litet rum utan fönster. Golvet var täckt av saker; kläder, tallrikar med gammal mat, trasiga leksaker och annat skräp. Den grönklädda gick fram till en av sängarna och pekade på den. “Detta är din säng” förklarade Djina. “Var är Jens?” frågade Vesna tyst. Den grönklädda och Djina sa något till varandra och Vesna fick veta att Jens var i samma hus, men på avdelningen bredvid som var för män. Här inne fanns det bara kvinnor och flickor. Vesna började gråta. Släpp aldrig Jens hand, hade Leila sagt, men hon hade gjort det och nu var de skiljde åt. Tårarna rann och Vesna kunde inte hålla tillbaka gråten när den grönklädda lirkade sin hand ur hennes hårda grepp och lämnade henne. Vesna kröp ihop i sin säng under den gula filten och grät efter Jens. Det var den värsta natten i hennes liv. Värre än nätterna med bomber som smällde i kvarteret, värre än natten när de sov på lastbilsflaket med alla djuren, värre än natten när pappa försvann. Värre än allt Vesna tidigare upplevt i sitt femåriga liv. Det var gråt och skrik natten igenom från det lilla rummet som var överfullt av mammor och deras små barn, även från det stora rummet kunde Vesna höra gråt och böner från både vuxna och barn. Filten luktade underligt och det var alldeles för mörkt och varmt i det lilla rummet. Kudden blev alldeles blöt av snoret och tårarna som inte slutade rinna på hela natten. De korta stunder hon slumrade till drömde hon hemska drömmar och vaknade av att hon skrek efter Jens. Mitt i natten gick hon för att leta efter honom men alla dörrar hon hittade var låsta och inga av fönstren gick att öppna. En liten brun apa som låg nedanför ett fönster fick följa med till hennes säng och med ansiktet gömt mot dess mage somnade hon tillslut.
Tiden gick och Vesna förlorade hoppet om den nya världen. Den nya världen var hemsk, lika hemsk som den gamla bara annorlunda. Det hade kommit fler till huset som pratade hennes språk och barn i hennes ålder. Vesna hade inte längre sin säng för sig själv utan var tvungen att dela den med en flicka som grät och kissade i sängen när hon sov. Två gånger hade Vesna träffat Jens, han hade ropat på henne från andra sidan staketet när de var ute på gården. “Jag lovar att vi ska ta os härifrån” hade han sagt. ”Jag har hittat ett litet fönster vid min säng som inte är låst”. Men vad hjälpte det? På Vesnas sida fanns det inget litet fönster som var olåst. Det fanns knappt några fönster alls. Gråten var ständig och det lilla hopp hon hade haft släcktes mer och mer inom henne.
Hon hade aldrig tidigare fått vara i köket. En kvinna från hennes land tyckte synd om henne och tog med henne när maten skulle göras i ordning. “Rör inget” blev hon tillsagd när hon tittade sig omkring i det kala rummet. Hon ställde sig och tittade ut genom dörren som fanns där. Den hade galler för fönstret och en blekt gardin som var trasig. Utanför fanns cementgård. Det var inte den gården de brukade vara ute i på eftermiddagarna. Vesna gick ett varv i köket och tänkte. Köket måste ligga i pojkarnas del av huset. Den långa korridoren de hade gått igenom måste vara korridoren mellan flickornas del och pojkarnas, och nu var hon alltså i den andra delen, på framsidan av huset. “Stanna här, jag kommer strax” hörde hon kvinnan säga och så lämnade hon Vesna kvar ensam i köket. Vesna stod still, så vände hon sig sakta och gick mot köksdörren. Handtaget var kallt i hennes lilla hand men det gled så lätt ned när hon drog i det. Tyst öppnades dörren framför henne och hon stod orörlig och tittade ut. Utan att riktigt tänka tog hon ett steg ut. Och ett till. Försiktigt petade hon igen dörren med foten och den gled tyst igen och klickade till när den stängdes. Vad skulle hon göra nu? Hon tänkte på Jens, vad skulle han gjort? Vesna kom att tänka på fönstret ovanför Jens säng som han berättat om för henne. Det satt högt upp hade han sagt. Vesna kikade upp på huset och undrade var Jens fanns nu. Försiktigt smög hon sig fram längs den kalla grå cementgången som löpte längs huset, noga med att inte synas inifrån. På andra sidan om två dubbelfönster satt ett litet fönster högre upp på huset, nästan uppe vid takets början. Vesna kröp snabbt på alla fyra och stannade under det lilla fönstret. Hon kikade på marken och hittade två småstenar, först kastade hon den ena. Den träffade på fönsterbläcket med ett litet knäpp. Hon höll andan i den svala luften. När den andra stenen träffade det lilla fönstret lät det som en smäll på den tysta gården. Inget hände. Tårarna brände innan för hennes ögonlock. Hur skulle hon komma in igen? Hon frös nu. Varför hade hon varit så dum och gått ut? Hur skulle hon förklara att hon var ute? Så arga de skulle bli på henne. Hon korsade sina små ben och blundade hårt för att hindra både kiss och tårar från att komma. Ett svagt ljud hördes och Vesna ryckte till. Hon tittade upp och såg sin älskade bror i det lilla fönstret. Förvåningen i hans ansikte när han såg Vesna var obeskrivlig och Vesna var tvungen att le. Jens log inte, han såg bara väldigt förvånad ut och sen försvann han igen. Vesna fick panik och ville ropa på honom men hejdade sig. Tårarna kunde inte hållas tillbaka längre och hon kände också hur det blev varmt längs ena benet. Hon kröp ihop på marken och började krypa tillbaka mot köksdörren. Innan hon kom fram kände hon en hand på sin rygg och hörde Jens viska hennes namn. Lyckan att få krama sin bror var mer än hon kunde hantera.Tårarna gjorde det dimmigt och hon kramade honom och vågade inte släppa taget. Jens tog hennes hand, tecknade åt henne att vara tyst och så smög de tillsamman förbi det grå huset, genom grannens trädgård och vidare ut på gatan. Vesna ville inte vända sig om, hon ville inte se om någon kom efter dem Hand i hand gick de tillsammans längs gatan. Ingen av dem sa något och Vesna grät inte längre. Hon kände värmen från sin bror och hoppet tändas inom henne igen. Hoppet om ett bättre liv i det nya landet och aldrig mer skulle hon släppa taget om Jens hand.
Super Sessan 